När lívet går alldeles på tok för bra, ni vet sådär så att man inte har några problem att bekymra sig för, man vaknar glad på morgonen och känner man efter riktigt noga är man nog fan på väg att känna sig en smula lycklig till och med (trots svininfluensa) Då kommer läget när man måste förstöra allting bara för att känna att just ja, livet är inte så jävla roligt.
I bakhuvudet sitter den alltid lika bekanta känslan av att det är för bra. Konstigt nog är känslan av att det kan vara för dåligt inte lika välbekant. Det går alltid att må lite sämre och det finns alltid någon som har det värre, det får man lära sig redan på dagis. Cyniskt? Absolut men lik förbannat sant. 
Eller som Aivi (carso o Nias terapeut) brukar säga, vem fan har sagt att du kom till världen för att få lycka och välgång på färden? Ni hör ju det är som klart och betalt redan innan starten har gått.
Därför blir det ett jävla kaos i huvudet när allting plötsligt flyter av sig själv, Nej varför vara nöjd över att man efter 10 år med ångest istället mår jävligt bra? Då vänder vi på steken istället och funderar, är jag verkligen kär? är det så här det ska vara? kommer jag få mitt hårda och besynnerliga hjärta krossat som straff och hämnd för alla dem jag krossat? Hur lång tid kommer det ta innan det går åt helvete och ångesten kommer tillbaka? Kan livet verkligen vara så här bra och så enkelt? Tydligen kan det vara det och det är satans så mycket trevligare. 
Det är väl en jävla tur att hårdrockaren är lika skadad han för tillsammans kan vi nog, med hjälp av internetmanualer, få till en frisk hjärna av våra två skadade.

Xo Xo Debbie Doll