I morgon är det dags för Swedish presentation, evaluation och hej då party.
Sitter och filurar på hur jag ska lyckas på ett subtilt och ytterst clever sätt smyga in lite Bullran anda i presentationen.
Kom på igår att eftersom vi ska ha med lite historia om vårt kära modersland att vikingarna kan ju vara kul för folk att höra om. Och vikingarna hade ju som vi alla vet ett run-alfabet.

Tänkte skriva i runor-IPSUCK eller fuck u Eveline. Får se vad det blir helt enkelt.

Men vilken konstig känsla som smygit sig på, trodde jag skulle vara glad över att åka hem och chilla med familjen.
Åka på peace&love och skeda med Carso igen. Klart jag är glad, jag är överlycklig snarare.
Men det känns så  tomt och vemodigt.
Min tid som erasmus student är över.
Alla mina små vänner kommer att splittras över hela jorden.
Vi har såklart planerat att ses igen, Rumänien nästa sommar eller ev. Tyskland.
Och tyskarna ska såklart komma till Schweden och röja med mej.
Men sånt säger man ju alltid, det inträffar ju aldrig.
Man har inte tid, pengar och sen tappar man kontakten.

Plus att efter alla flygolyckor på sistone har gjort mej lite flygrädd, inte rädd men orolig.
Och stressad är jag, inte färdig med presentationen, i morgon måste jag handla våfflor till mamma, packa, sanera mitt rum, kolla tågtider och festa då såklart.

Men snart blir det lite Tysk/Rumänsk/Svensk hederlig äppelpaj i Big brother house!